I Ensamheten värst väljer Sven Teglund sidor ur sin mor Siri Johanssons dagbok. Arton år och sextusen till antalet i oredigerat format har här skalats ner till dryga femhundra.
Avskalade är också orden. Siri Johansson har nedtecknat det mest basala – väderlek, sömnen, besök, måltider, men också krämpor och oro.
Det ger ett slags besynnerlig poesi. Fragmentariska och rumphuggna framstår loggarna som skrivna för att få den ängslighet ur kroppen som hon inte kunde prata om med andra.
Så tjänar anteckningarna till att släppa in ljus till de tankespillror som utgör individens upplevda tillvaro. Särskilt ensam menar Sven Teglund i förordet att hans mor inte var. Men den fysiska och den själsliga ensamheten är sällan fränder.
Omsluten av natten med världen utanför blir känslan av att vara utlämnad till sig själv allt större. Siri söker hjälp hos högre makter. Men också hos familj och vänner, som alltid nära ändå inte tycks stilla hennes oro.
Det ger en fin berättelse om åldrandet, men kanske framförallt en inblick i den vilsenhet som ett liv som hemmafru landar i när maken och själsfränden försvinner ur tillvaron. Ensam är sysslorna den ensammes och ingen annans. Meningen med vardagens slit får konstrueras på nytt.
Det är på samma gång hjärtslitande som ögonöppnande läsning om en generation kvinnor vars historia sällan berättas, om ett vardagens arbete, negligerat och förutsatt självklart, och om förlorad kärlek som sliter upp själen.
Sidorna kompletteras av Sven Teglunds fotorealistiska akvareller av moderns virkade dukar – ett lika förbisett hantverk.
Mark Andersson
Siri Johansson och Sven Teglund – Ensamheten värst, 380 s. Teg publishing, 2016.
M. Andersson 