Av Neil Youngs förlorade album är Hitchhiker kanske det mest efterlängtade. Entusiasten har förstås hört de flesta sångerna från sessionen, men versionerna här har aldrig letat sig ut ur arkiven.
Det är fängslande lyssning – en dagslång inspelning, Young ensam med David Briggs och Dean Stockwell, droger, en gitarr, ett munspel, ett piano, artisten i hans mest avskalade format.
Här finns de knappt vädrade Hawaii och Give me strength, båda är utsökta. Men de verkliga guldkornen är alltjämt de sånger som hittade sina sammanhang på senare album, men som knappast låter hemlösa i sin ursprungliga kontext.
The old country waltz ljuder sagolikt trasig, titelspåret mer fullständigt med slutet vidöppet och riktningslöst. Det är embryoniska tagningar, som alltjämt äger suggestiv bärkraft i sin avskalade och lätt trevande form, och erbjuder en intim inblick i ett outtröttligt kreativt lynne.
Mark Andersson
Neil Young – Hitchhiker (Reprise/Warner)
M. Andersson 