Kritik, Musik

Musik: Modern pressure

Att lämna countryn bakom sig var det klokaste Daniel Romano kunde göra, den genreutflykten hade i mångt och mycket nått vägs ände. På fjolårets Mosey dök artisten istället ner i sextio- och sjuttiotalens spräckliga populärmusik, vände och vred på Dylan, Cohen och Phil Spector, och levererade tolv omistliga sånger i utsökt fyllig mono.

Uppföljaren Modern pressure bjuder fler spelevinkerier, utsvävningarna är större, Romano hanterar uttrycken lekfullt och nyfiket, men också med stor seriositet.

För visst hade det varit lätt att avfärda Modern pressure som en spretig kuriositet. Den eklektiska spännvidden är föga sansad, stereoproduktionen tagen till nostalgiska extremer. Men i kompositionerna bor alltjämt påtaglig uppriktighet och slagkraft.

Sånger som Roya, Jennifer Castle, Ugly human heart och When I learned your name svär sig klokt nog inte till någon annan övertygelse än den om att en bra låt är en bra låt, oavsett kostym. Att Romanos skrädderi sedan är av strålande äventyrslysten karaktär är en bonus att buga inför.

Mark Andersson 

Daniel Romano – Modern pressure (New West/Border)

Annonser
Standard

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s