Kritik, Musik

Musik: Sillion

Johnny Flynn är skönt malplacerad i sin samtid. Artistens omisskännligt brittiska folkrock tar sina influenser lika mycket från Richard Thompson som från den Elisabetanska erans sånger. Det ger underfundigt formulerad musik.

Nya Sillion spretar måhända mer än föregångaren Country mile, men den äger också fler bottnar. Traditionsmedveten men knappast nostalgisk är den hjärtligt formulerad, med fin poetisk klangbotten.

Flynns språk är naturnära och otvunget utforskande samspelet mellan ton och melodi. Här finns koncist formulerade stycken som tjusiga Raising the dead och Heart sunk hank, vackert poetiska sånger som Wandering Aengus, och starka narrativ i Jefferson’s torch och The landlord.

Flynn skriver på ytan ystert och okomplicerat, men med dunkla undertoner som tränger igenom det fuktiga murret. Det skaver retligt och kittlande i fint spel mellan svunna tider och samtid – dess ständigt hotande mörker och försiktiga ljus.

Mark Andersson

Johnny Flynn – Sillion (Johnny Flynn)

Annonser
Standard

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s