Kritik, Musik

Musik: Prisoner

prisonerI kölvattnet efter uppbrottet skriver Ryan Adams självinsikt. Artisten vänder blicken mot egna tillkortakommanden, och formulerar ett skilsmässoalbum där det underliggande själsliga mörkret strimmas av hoppfull acceptans.

Adams svänger friskt mellan muskulös rock, blyg bombasm och stunder av akustisk eftertanke, i utmärkta spår som den luftigt skissade Haunted house, Fleetwood Mac-flirten till titelsång, och den av subtilt blås avrundade Tightrope.

Fernissan är förvisso tämligen trist – Audiovisuellt rör sig Prisoner någonstans i landet mellan Ashes & fire och 2014 års självbetitlade album – men den låter fördelaktigt sångerna ta plats.

Ömt snidade, med slipat melodisinne och lyrisk pregnans gör de Prisoner till ett smäckert sammanhållet album, där Ryan Adams, i upplösningens tid förmår låta relevant igen. Det om något är ett nog så gott betyg.

Mark Andersson

Ryan Adams – Prisoner (Blue Note/Universal)

 

Annonser
Standard

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s