Kritik, Musik

Musik: Hard love

strand2014 års Heal såg Tim Showalter förflytta sig från singer-songwriterns mellanskikt, till ett slags perifert rockstjärnestatus. Uppföljaren Hard love höjer ambitionerna, men skalar av mycket av de glättigare ytskikten.

Här ryms mer laser och gitarrer än digitalt atmosfärskapande och självömkande bekännelser. Det är ett arenarocksflirtande som hade kunnat låta mer än lovligt manierat. Men Showalter bänder fiffigt väl inövade uttryck, i ett snyggt larm av Dinosaur Jr-gitarrer och uppkäftiga synthar, stundtals minnande om ett garagerockigare The War on Drugs.

Här finns fina sånger, som Radio kids (den nostalgiska och tämligen basala raden »Play it on the radio« låter sig i sammanhanget läsas lika mycket som en innerlig önskan), släpiga On the hill, och Crazy Horse-minnande Quit it.

Det är stycken som balanserar på desperationens rand. De hungrar efter utrymme, i Showalters exhibitionistiska uppgörelse med den beklagande personen från albumföregångaren, men kränger sig också inåt i ett slags motståndskraftigt självtvivel.

Det är ett skavande känslospel som, måhända ofrivilligt konstruerat, skänker Hard love bottnar bortom de muskulösa poserna.

Mark Andersson

Strand of Oaks – Hard love (Dead Oceans/Playground)

Advertisements
Standard

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s