Musik: 22, a million

Det är okej, ja faktiskt högst relevant, att dra referenser till Neil Youngs Trans i avsyning av Bon Ivers 22, a million. Albumen utgör audiovisuella avbräck från inkörda uttryck, men framför allt väljer artisterna liknande vägar i det kommunikativa sökandet.

När det kommer till kritan är Justin Vernons musikaliska kött välbekant. Det är raka melodiskt urstarka sånger, visuellt böljande och atmosfäriskt påkrypande. Men fernissan är en annan – elektronisk och fragmenterad.

Det dekonstruerande stilgreppet är kittlande. Lika lekfullt som utmanande plockar Vernon isär den förutfattade bilden av artisten.

Här finns ett uppenbart och medvetet distanserade till mottagaren, men också en inbjudan till ett högst privat rum där sökandet efter ny röst och förståelse blottläggs. Det ger ett hänförande album. Mångbottnat och sinnrikt formulerat räcker det längre än något av artistens tidigare försök.

Mark Andersson

Bon Iver – 22, a million (Jagjagjuwar/Playground)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s